Vithetsnormen

Egentligen borde jag helt enkelt inte bry mig, men ibland är det svårt. Foujan Rouzbeh har skrivit en debattartikel på SVT-debatt

http://debatt.svt.se/2013/12/16/ni-ar-inte-jason/

Inlägget vänder sig emot ‘jag är Jason’ uppropet där svenska ‘vita’ artister uttalar sitt stöd till artisten Timbuktu. Poängen kan sammanfattas med citatet

Vi är de rasifierade kvinnorna, de religiösa minoriteterna, de sexuellt avvikande och de funktionsnedsatta. Vi är arbetarklassen som är bortglömd på landsbygden och förvisad till betongen. Vi är ensamstående föräldrar, gamlingarna på hemmen, de utförsäkrade, de hemlösa och de papperslösa. Vi är marginaliserade men vi är här för att stanna. Vi är Jason.
Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni behöver aldrig uppleva det vi gör i våra kroppar när vi blir stoppade i Reva-kontroller eller bortvalda i rekryteringsprocessen. Ni bor bekvämt, har fadderbarn i andra länder och kommer aldrig att behöva tigga i ett gathörn eller tvingas leva som gömda flyktingar. Ni är de som har nedärvda privilegier till följd av historiska förtryck av oss andra. Ni är normen och ni är i majoritet. Ni är de som utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason.

Om vi bortser ifrån att jag faktiskt tvivlar på att Foujan någonsin blivit stoppad i en Reva-kontroll, så måste jag ställa frågan: Ser hon inte ironin i det hon säger? Hur kan man tala om antirasism och samtidigt utesluta en grupp med argumentet ni är vita och privilegierade? I detta gömmer det sig dessutom ett antagande att man inte kan förstå något man själv inte är del av. Är detta verkligen sant?

Det här är ett exempel på hur upp och ned den offentliga debatten i Sverige är. Det råder en total avsaknad av logik och de mest absurda påståenden kan vädras i det offentliga rummet utan reaktion. I den bästa, eller åtminstone bättre, av världar borde det ju finnas någon slags massmedial förståelse för hur man bygger ett logiskt argument och artiklar som den här skulle bli stoppade vid dörren.

Rent psykologisk är den svenska situationen rätt intressant. De människor som uttrycker de här åsikterna är uppenbarligen inte korkade. De är verbala, har en förmåga att uttrycka sig i skrift som gör mig grön av avund och kan formulera sig på ett sätt, som åtminstone på ytan, låter imponerande. Hur är det möjligt att man samtidigt kan uppvisa en nästan total avsaknad av självinsikt?

Mitt svar är identifikation. Det finns en underliggande emotionell övertygelse som avgör vad de intellektuella gränserna är. Inte genom en rationell analys av situationen, utan mer som axiomatiska randvärdesvillkor. Den här lådan är sann, och det är så uppenbart så vi behöver inte ens diskutera det. Så länge vi stannar innanför lådans gränser så är all analytisk verksamhet tillåten. Kommer man dock för nära kanten så triggas någon slags reflexmekanism.

Ett snarlikt exempel: Jag talade med en ytlig bekant för ett tag sedan om olika lustiga sammanträffande vid 11e September attentaten. Oavsett vad man tänker och tycker i frågan så finns det ett par intressanta sammanträffanden som är värda att diskutera (insider trading, krigsspel, lögner under ed och så vidare). När tillräckligt många exempel hade radats upp, och det var läge att säga ‘jaha, det här var ju konstigt, varför har jag inte hört om det förut’, så var hans reaktion; Nemen, gömmer det sig en liten konspirationsteoretiker i Per? Efter att etiketten konspirationsteoretiker var befäst så var all intellektuell tankeverksamhet kring frågan avslutad.

Det är lite samma visa kring rasism i Sverige. Alla är rörande överens om att Sverige är ett land genomsyrat av rasism, både på strukturell och individuell nivå. Egentligen är det rätt uppenbart att Sverige inte är ett land genomsyrat av rasism, snarare tvärtom. Dock så är randvärdesvillkoren satta och nästan vilken tokig idé som helst är tillåten så länge den befäster detta antagande. Artikeln ovan är ett bra exempel på det.

Nu är jag inte den som vill trumma på egen trumma så att säga, men faktum är att jag bott i rätt många länder. Inget land har varit så tolerant och öppet som Sverige. Kanske är en möjlig invändning att alla länder genomsyras av rasism och även ett land i framkant som Sverige behöver arbeta aktivt mot rasism i alla dess former. Detta argument är svårare att bemöta i och med att mer data behöver för att säga något specifikt. Dock så kan man ju tycka att det görs rätt få internationella jämförelser i den svenska debatten och min gissning är att de faktiskt skulle befästa att Sverige är extremt tolerant.

Det verkar helt enkelt vara ett grundantagande att vi har enorma problem med rasism och mer eller mindre alla argument eller påståenden som styrker den här bilden godkänns. 

Ok. Sorry. Det här blev långt. Det var inte meningen. Men ni vet hur det är, once you get started…

Förresten, efter Kartellen debaclet så har Timbuktu sjunkit lite i mina ögon men faktum kvarstår att han har ett par låtar i bagaget som jag gillade starkt i yngre dagar,

och sist, men inte minst

Peace out

Advertisements
Video | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s